Munich Security Conference

Munich Security Conference i München 13–15 februari blev i år en koncentrerad temperaturmätare på Europas nya normalläge: transatlantisk osäkerhet, ett mer transaktionellt säkerhetsklimat och ett akut behov av att få ut materiel snabbare än industrin och regelverken traditionellt klarar av. Temat som återkom var att det transatlantiska samarbetet håller – men att det är villkorat och mindre förutsägbart.

Konferensen hölls bland annat på Hotel Bayerischer Hof och samlade över 1 000 deltagare från 115+ länder, inklusive ett stort antal stats- och regeringschefer. Från Svenska Atlantkommittén deltog Carl Johan Skoog tillsammans med YATA Sweden’s representanter Sixten Norrby och Isidore Brommare.

Deltagandet skedde främst på sidlinjen, inom ramen för YATA International, YATA Germany och Amerikahaus som faciliterade flera intressanta panelsamtal där ett var ”Europe’s Innovation Core: The Weimar Triangle as a Pillar of Transatlantic Security”

I panelsamtalet Weimartriangeln (Fr-Ty-Pol) som ett praktiskt verktyg för detta skifte: inte som ersättare till USA, utan som europeisk “dragkrok” för att minska beroenden, minska fragmentering och skapa volymer som faktiskt kan levereras.

Transatlantiska samarbeten, leveranser och beroenden

Kärnfrågan som utkristalliserades var enkel men brutal – om Europa inte kan anskaffa och implementera nya förmågor i den takt hotbilden kräver, blir den transatlantiska relationen en ständig förhandling om brister – i stället för ett partnerskap baserat på gemensam styrka.

Det polska perspektivet sammanfattades av Agnieszka Homańska, statssekreterare vid Polska Utrikesministeriet: ett politiskt krav på leveranser inom 2–3 år samtidigt som europeisk industri brottas med backloggar, flaskhalsar och osäkra leveranskedjor. Budskapet var pragmatiskt – Europa kan inte vänta på perfekta system – det som går att leverera måste kunna levereras här och nu.

Här blir det transatlantiska samarbetet direkt påverkad. När europeiska länder snabbt ska fylla glapp sker det ofta via “off-the-shelf” och redan etablerade leverantörsnätverk – vilket i praktiken kan stärka beroendet av amerikanska system och komponenter. Samtidigt ökar den politiska viljan att minska sådana beroenden på sikt, vilket skapar en dubbel rörelse: snabbimport för att vinna tid – europeisk industrialisering för att vinna autonomi.

Regelverk och innovationsglapp – en broms som slår mot hela alliansen

Från industrins sida pekade Karl-Heinz Grossman ut regelverken som den stora begränsningen: lagar, processer och ansvarskedjor gör att små leverantörer – särskilt inom drönare, sensorer och mjukvara – har svårt att skala upp och integreras i större system. Det är ett transatlantiskt problem av två skäl:

1. Interoperabilitet kräver tempo. Om europeiska styrkor inför ny teknik långsamt, medan hoten förändras snabbt, blir gemensamma operationskoncept och standarder en rörlig måltavla.
2. Industrialiseringsförmåga blir burden-sharing. När Europa inte kan skala, hamnar mer tyngd på USA – vilket i sin tur riskerar att göra samarbetet mer villkorat.

SAFE initiativen

SAFE-diskussionen (EU:s finansieringsram för gemensam upphandling) blev i praktiken en debatt om hur Europa kan stärka sin industri utan att skapa ett politiskt nollsummespel gentemot USA och länder utanför EU. Den strategiska avvägningen är tydlig:

• Om European Union (via SAFE) driver standardisering och volymer kan Europa leverera mer – vilket stärker NATO totalt och gör USA:s roll mer hållbar.
• Om SAFE uppfattas som protektionistiskt eller som ett parallellt spår som försvårar transatlantiska industrirelationer riskerar det att skapa friktion kring marknadstillträde, teknologi och data.

Huvudprogrammet i Bayerische Hof

Från huvudprogrammen och de slutsatser som dragits kan man bland annat se i Aspen Germanys sammanställning av MSC 2026 beskriva i klartext att tonen kunde ha varit mjukare, men att substansen pekade mot att det inte blir någon transatlantisk “reset”; samtidigt betonades europeiskt ansvar, kärnvapendimensionens återkomst och konfliktens expansion till cyber, teknik- och informationsdomänen.

I samma anda lyfte Ursula von der Leyen behovet av att ge EU:s ömsesidiga försvarsklausul artikel 42.7 verklig tyngd – som en bindande förpliktelse snarare än en option, om Europa ska kunna agera snabbare måste finansering, regelverk och standarder hänga ihop

Friedrich Merz betonade i sitt tal ett skifte i mindset – att frihet och säkerhet inte är givna, och Europa måste vara berett till förändring och uppoffring här och nu. Parallellt rapporterades samtal som knyter an till kärnvapenavskräckning och Europas strategiska autonomi – inklusive dialoger mellan Emmanuel Macron och Merz om Europas strategi inom avskräckning i ett läge där amerikansk närvaro upplevs mindre självklar.

Från USA’s sida leddes delegationen av Marco Rubio där flera rapporter beskriver en vilja att reparera förtroende, men också att relationen i högre grad ramas in av amerikanska intressen och villkor.

Flera europeiska företrädare argumenterade för att Europa måste bära mer av säkerhetsbördan – inte som ett ideologiskt projekt, utan som en konsekvens av att hoten ökar snabbare än systemets leveransförmåga.

I den kontexten blev europeisk sammanhållning – i industripolitik, finansiering, regelverk och standarder – inte en “nice to have”, utan en förutsättning för avskräckning och uthållighet.

Carl Johan Skoog, Svenska Atlantkommittén, Sixten Norrby och Isidore Brommare Sveriges Unga Atlantister (YATA Sweden)